dastarlight

jaha då sitter man här igen då... har fått lite klagomål på att jag skriver för lite men när ska man hinna då???


Igår gjorde jag något som jag inte har gjort den den där kvällen i juli för ca 3 år sen jag var på karolinska det var en ångest laddad natt med mkt tankar....
 
Glömmer aldrig när Nisse ringde mig tidigt på morgon och sa att 2 av våra vänner varit med om en trafikolycka vi tog bussen till slussen där erik och mange kom och hämtade oss med bil, på vägen säger dom att det finns en risk att en av dom har dött i mina tankar fanns det inte, klart att dom skulle klara sig båda två.
Vi kom till karolinska och parkerade bilen gick in på vuxen akuten där vi möter upp Liver. Vi går fram till receptionen där de vill ha deras personnr hmm  jag viste att ena var född i början av april och den andra 2 juli (då en annan kompis till mig fyller den första.)  Då kommer Jasons pappa och möter oss vi får igenom en korridor då han berättar att Jason ligger på intensiven och har klarat sig men att Jonte inte hade överlevt fan vilken sjuk känsla, vilken lättad att Jason lever men vilken smärta att Jonte var borta.. Jag kan inte beskriva en känslan på något sätt det var det sjukaste jag någonsin har känt alla bröt så klart ihop utan jag, chocken att tagit tag i mig och vägrade slappa kunde inte gråta för en jag gick iväg och satte mig i korridoren och grät för mig själv gick ut och rökte och försökte lugna mig för jag hade en av mina vänner i livet.. sen e det svart tills vi satt i något slags anhörigrum som var fullt med folk där alla skulle finnas för Jason. Jag gick in till Jason då han låg och sov han vaknade till när jag satte mig och tog hans hand han tittade upp på mig, han viste ingenting och vi fick lixom spela som ingenting hade hänt...  jag var inne ganska många gånger hos honom den dagen då alla ville träffa honom men inte ville gå själva.  första gången då jag verkligen bröt ihop var när min kompis Katta ringde mig behövde bara se att det var hon så började jag gråta... Jason kom upp på en vanlig avdelning samma dag "tror jag"  när besökstiden var slut skulle alla åka hem till nisse på alla som ville fick komma så ingen skulle känna sig ensam. Jag, erik, mange, liver och nisse tog bilden i förväg då vi skulle åka till Jontes landställe där hans familj var och lämna blommor. När vi kom satt Jontes mamma Marie satt på trappan och grät vi gick upp allihopa gav henne en stor kram sedan gick vi in i huset där stefan, malin och anton satt och pratade alla bröt ihop när vi såg varandra alla kramades och små pratade. när vi åkte därifrån beslutade vi att vi skulle åka ut till malma där trafikolyckan hade skett,
vi stod där och grät och kramades och lämnade en varsin ros om jag minns rätt.. sedan åkte vi hem till Nisse och satt där och drack oss fulla "allt för att släppa ut sina känslor"


Det här är en dag som jag nog aldrig kommer glömma,
Jason du är världens bästa kille, kommer alltid finnas för dig..






Och Tack alla mina underbara vänner för att ni finns kan inte beskriva med ord vad ni betyder för mig. Älskar er.

Kram Sara